söndag 22 september 2013

Dammsugning och tårar av förtvivlan

I dag är det den 22 september. En månad och tio dagar har gått sedan jag förlorade min älskade dotter. Min yngsta dotter som var så vacker så klok och så empatisk. Det finns egentligen inga ord för att beskriva den sorg jag drabbats av.

I eftermiddags tog jag mig själv i kragen och drog i gång dammsugaren. Ja, sånt måste ju göras, fast man egentligen skiter i allt! Jag började som vanligt med vardagsrummet och hallen. Vid ytterdörren har jag en stor sån där "torka av dig skorna" matta, som det alltid fastnar en massa katthår på. Då brukar jag bara använda dammsugarmunstycket och sätta mig på knä. När jag sitter där, innanför dörren, kommer plötsligt en våg av tankar över mig. Jag tänker att: Aldrig mer ska min fina lilla skrutta komma in genom den dörren mer. Jag brast ut i tårar som aldrig ville ta slut. Halsen värkte det brände bak ögonlocken och jag bara satt där, innanför dörren på golvet och grät högt och ljudligt.

Jag orkade inte fortsätta städa, utan gick in och satte mig på toastolen och fortsatte gråta, det ville inte ta slut. Jag var rädd att min son skulle komma hem och se mig så förtvivlad. Tillslut lugnade det ner sig och jag gick ut på altan för att få luft. Satte mig ner och bara andades. Då kom skatan som alltid befinner sig i min närhet när jag är ute. Jag sa då högt till skatan: Har du Emma med dig? Skatan tittade på mig och hoppade lite närmare. Då sa jag igen HAR du Emma med dig? På nåt vis så tänker jag att hon finns och kanske är med min skata, för att kolla till mig.

Ibland tror jag att jag kanske håller på att förlora förståndet...men nej... det ligger inte för mig att tappa kontrollen. Tanken finns ju att jag ska bryta i hop så nån får ta mig till akutpsyk, hemska tanke! Aldrig jag sätter min fot där, där som de hanterat min älskade Emma så illa! Där hon vart så olycklig, liten och försvarslös. De som jobbar där borde få gå in i min hjärna och hjärta för en dag och se vad de ställt till med!! Då kanske de hade haft lite empati för sina patienter. Hur kan den sjuka psykvården få fortsätta, år ut och år in? Så många som jag vart i kontakt med den här dryga månaden som har samma dåliga erfarenheter, som även de har mist sitt älskade barn, sambo eller förälder! INGET görs för dessa människor som inte orkar leva :(

I tisdags hade vi begravning, en begravning som var väldigt fin, rofylld och stilla. När jag kom in i kapellet och fick se kistan, då först blev det så påtagligt, det har verkligen hänt. Jag bröt i hop inför alla där, ställde mig mot en vägg och trodde jag skulle svimma :( jag grät ut min sorg och vet inte vilka som höll om mig som för att försöka trösta. Det var så overkligt allt! MITT barn ska INTE ligga i en kista!

Jag såg sorgen hos alla, hennes syskon, syskonbarn, farmor,farfar, morfar, moster, min man, hennes pappa och syskonens respektive. En fullständigt vidrig smärtsam plåga att se! På något vis tog vi oss igenom... och efter vi lagt blommor på kistan och tagit farväl till I´ll see you again, som syskonen valt, så ställde vi oss runt kistan och tog varandra i händerna allihop. Vi bara stod där tysta och grät. Vi stod där länge, tills begravningsbyråns representant lite försiktigt tog mig på axeln och sa att vi kanske skulle gå och sätta oss. Det var precis som ingen av oss ville lämna Emma ensam där :(

Vi hade valt My heart vill go on som sista låt utan några ord efteråt. En låt Emma tyckte mycket om och en låt som sa åt oss, att i våra hjärtan lever hon vidare...det finns inga ord... det går inte att beskriva, ingen som inte själv förlorat ett barn, kan någonsin förstå. Så är det bara.

söndag 1 september 2013

Livet bakom mina solglasögon

I morgon är det 3 veckor sedan det hemska, ofattbara hände! Min älskade dotter valde att gå över till en, förhoppningsvis bättre värld. Jag är så förtvivlad, så förtvivlad över att aldrig mer få se henne, aldrig mer få höra hennes röst, aldrig mer få se hennes vackra leende och över att aldrig mer få ha henne i min famn.

Jag gömmer mig bak mina solglasögon, som blivit en räddning när jag måste gå ut. Jag orkar inte visa världen sorgen i mina ögon, jag orkar inte möta människors blickar, människor som inget vet... Livet rullar ju på som vanligt där ute. Det är svårt att förstå när jag själv är i en bubbla av sorg och frustration. Jag får lust att skrika högt, SER NI INTE ATT HON FATTAS OSS????

Så kan man ju inte göra, men känslan finns där!

Inte nog med sorgen, det kommer brev i min brevlåda där det står till DÖDSBOET!! Nej!! Nej!! Nej!! Så ska det inte vara!! Jag avskyr dessa brev men måste ju avsluta allt med hyra, el, räkningar osv. Det är ren tortyr!! Jag kommer fixa det, jag kommer fixa det för min dotters skull. Hon ska veta någon stans att hon inte har någon skuld att hon kan leva sitt änglaliv i frihet, utan bekymmer.

Livet bakom mina solglasögon kommer pågå länge länge. Tiden läker inga sår... det vet jag, efter att min mamma hastigt dog, 1999. Det tiden gör är att fylla på hjärnan med nya intryck, så att sorgen får maka på sig lite. Det tiden gör är att läka ett brustet hjärta, men det finns och kommer alltid finnas, stora ärr som aldrig bleknar.

Vetskapen om att min älskade skrutta aldrig kommer bli äldre än 27 år den gör mig så ofantligt ledsen, att hon aldrig ska bilda familj, aldrig ge mig nya barnbarn och aldrig få vara lycklig. Det gör så ont så ont.

Så nu går jag här bakom mina solglasögon och försöker fungera som människa, jag har ju trots allt 3 barn till och 4 barnbarn. Jag har så otroligt mycket att vara glad över, den glädjen hoppas jag blir starkare den dagen jag vågar lägga bort mina solglasögon.



Nu är jag en av många äglamammor...

onsdag 21 augusti 2013

Min älskade skrutta

Du orkade inte leva längre, mitt hjärta blöder! Varför? Varför fick du inte den hjälp du så väl behövde? Jag räckte inte till, jag stängde av ibland för att orka leva själv, för att orka vara mamma till din lillebror och dina äldre syskon.

Din historia började i höst/vinterrusket 2002. Du blev sviken av en kille, du hamnade på en fest där du förmodligen blev drogad. Jag fick ringa ambulans för du var okontaktbar. Efter detta så grävde du ner dig totalt, vägrade gå till skolan, vägrade gå ut. Du som alltid vart så noga med skola och annat, blev helt orkeslös och jag var förtvivlad. Tillslut sökte vi hjälp på Öppen BUP de sa du hade en depression, varken du eller jag ville att du skulle ha mediciner så vi åkte hem och kämpade på. Jag jobbade heltid och din lillebror gick i andra klass. Jag vågade knappt åka och jobba för jag var rädd du skulle göra dig illa. Du hade fyllt 17 år i januari 2003 och blev allt mer nedstämd. Tillslut var jag så rädd att jag tog med dig till öppenpsyk BUP igen. De gjorde tester och konstaterade att din depression blivit djupare.

Vi satt där du och jag, jag hade tvätten i vår allmänna tvättstuga, vår schäferhund var hemma och din lillebror var i skolan. Då sa läkaren att de måste lägga in dig för medicininställning 1 vecka på BUP. Jag som var så orolig och uppgiven, trodde att de satte ett LVU på dig :( OM jag ändå hade fattat att det inte var så, om jag ändå tagit med dig hem!! Att låta dig bli inlagd på BUP är det värsta jag gjort i mitt liv! Förutom nu, när du inte längre finns hos mig :(

Du ville inte vara där själv, vi hade ju knappt vart i från varandra, så jag lovade att sova där med dig. Det gick 2 dygn, sedan var jag tvungen att åka hem och ta hand om din lillebror och vår hund. Du förlät aldrig mig för det, du tyckte jag svek dig när jag lämnade dig på BUB. Det har gjort så ont i alla år! Du förstod inte att jag var tvungen.

Där på BUP vände personalen dig emot mig och du lärde dig att skära dig av de andra tjejerna som var inlagda. De släppte inte hem dig när du börjat med det :( du fick komma hem på permission då och då och din lillebror sökte genom ditt rum, och kom till mig med glasbitar, spikar och annat du skulle kunna skada dig på, han var NIO år!! Jag grät när ingen såg, för jag ville inte visa hur ledsen jag var. Sedan eskalerade allt och BUP gjorde inte något för att vi skulle ha det bra! Du gav dem en story för det hade alla andra tjejerna. Det blev så fel!! Du började anklaga mig... inte bara mig men jag väljer att hålla andra utanför. Jag var en dålig mamma och jag förstod inte något. Du och jag som alltid vart så nära. Du sökte dig runt till andra vuxna, och personalen på BUP hejade på dig, och gav ut sina privata mobilnummer!!

När du var 18 år tog vuxenpsyk över...en TOTAL katastrof!! Du lilla väna varelse bland gravt psykiskt sjuka kroniker. Du var rädd, men du var där med tvång (LPT). De lade dig i bälte för minsta lilla och drogade ner dig! Du var så rädd!! jag kunde inget göra, jag var maktlös, och det är det värsta en mamma kan råka ut för! Jag anmälde BUP jag fick hjälp av patientombudsmannen att skriva. Det tog ett år innan de ens svarade, då ville de reda ut allt, men då var det för sent! Så jag sa att jag orkar inte dra upp allt igen!

Åren som följde var ett rent helvete för dig och för mig (oss, men jag lämnar övriga familjens känslor och synpunkter här). Jag ville aldrig gå in i din sjukdom, jag ville uppmuntra det friska hos dig. Du var många gånger SÅ arg på mig, för jag inte gick in i din sjukdom och behandlade dig som personalen på psyk,utam jag behandlade dig som din mamma , du var/ÄR min dotter, min dotter som jag fött och älskat i hela ditt liv!

Åren som följde blev fruktansvärda, vi letade efter dig hittade dig ute skadad, du skar dig så mycket! Vi hittade dig hemma, medvetslös många gånger. Du skadade dig på psyk, fast jag ringde alltid och sa att du hade saker på gång. Du och jag gjorde en gemensam anmälan till HSAN (häslo och sjukvårdens ansvarsnämnd) Det tog 3 månader så fick vi svar, de gjorde inga fel på psyk!! Tillslut orkade jag inte ens besöka dig på psyk. Du bad mig komma men jag sa nej, vi ska ses när du är ute i "normal" miljö. Då blev du arg, du bad mig dra åt helvete så många gånger :( jag sa alltid att det spelar ingen roll vad du säger, för jag älskar dig i alla fall! Jag vet att du saknade mig men jag hade din lillebror med! Han var så liten!

Du fick först diagnosen depression, sedan allvarlig personlighetsstörning, sedan skitzo, sedan borderline och efter det posttraumatiskt stressyndrom. De laborerade med piller till dig så jag mådde illa. Några fick du mjölk i brösten av, några gick du upp 20 kg med. Då fick du ätstörningar. Du fick både bulimi och anorexi. Du sa till mig i våras att du går runt i olika affärer och köper mat och annat för du skämdes för ditt hetsätande, och du sa att alla dina pengar gick dit :(

På din lillebrors student 14 juni i år var du så fin, lite hull på kroppen och fin färg i ditt ansikte, jag trodde du mådde bättre. Jag sa till dig, ser du inte hur vacker du är? NEJ, sa du jag måste banta. Din lilla kropp var slut av alla överdoser (av de piller du fick av öppenvården, som du sparade och tog alla på en gång). Du hade hjärtarytmier, dina levervärden var inte bra, ditt kaliumvärde lika så. Att du orkade, lilla lilla Skrutta!

Jag satt på ett tåg till jobbet när vi hade sista kontakten, du skrev 22 minuter före du ställde dig framför tåget, "ha det så bra för det ska jag ha, kram". Jag fattade direkt att du hade nåt på gång, men vågade inte ringa, för det är så dålig täckning upp i Dalsland på tåget. Jag tänkte, ringer jag och du är ledsen så kanske du tror jag lägger på om det bryts, så jag tänkte att det var väl som "vanligt" ett desperat "hot".

VAD hade jag kunnat göra? Hade jag kunnat stoppa dig, mitt svar är nej :( du utmanade ödet gång på gång och gick på tågspåret, så vem kunde ana att detta skulle bli sista gången?

Jag kunde säkert gjort mer, men du lilla skrutta, jag har sörjt dig i 10 långa år, vem kunde ana?

Jag älskar dig och jag vet att du älskar mig! Du blev sönder"vårdad" av människor som inget förstår :(


onsdag 12 juni 2013

Sista ungen...

Då var det dax att fira sista ungen... hur låter det? Sista ungen <3 min minste som har blivit vuxen. Idag fyller han 19 år och ska i väg på studentbal och på fredag tar han studenten! Åren har gått rasande fort, det känns inte som det var så länge sedan han började 1:a klass och var en liten kille.

Det är både vemod och lättnad som far runt i min kropp. Vemod för det är yngsta barnet och lättnad för att även han blivit vuxen och klarat sig igenom skolåren. Under dessa år har han hunnit bli både morbror och farbror. Senaste tillskottet anlände den 6 juni en liten söt tjej!

Det är "bara" en sak som får mig att bli frustrerad, i morgon bär det av till arbetsförmedlingen och han får sälla sig till den stora skara ungdomar som är arbetslösa! Han har sökt jobb över sommaren men inte ens fått ett svar tillbaka. Vad säger det om vuxna människor? ett litet "tack för din ansökan" borde han ju kunna få tillbaka.

Jag hoppas han kommer in på högskolan i höst, eller ja, på den utbildning han vill i första hand. Att man ska behöva gå i skola 16-18 år minst, för att få ett jobb man vill ha, är skrämmande egentligen. Även unga killar vill flytta hemifrån. Att vara "mambo" i all ära, men är man närmare 20 så vill man ju ha ett eget liv och ett eget krypin.

Man vill sina barn så väl, och det smärtar när de börjar upptäcka hur samhället ser ut, man kan inte längre skydda dem. De får snabbt lära sig vad ekonomi är och vad svårt det är utan inkomst. Jag hoppas verkligen att det vänder snart, så alla våra fina ungdomar får chansen att leva ett vuxenliv de så hett önskar.

På fredag firar de och är glada och lyckliga, för att sedan vakna upp på måndag och vara en bland ca 25% ... det är INTE ok!

I alla fall så önskar jag min son all lycka och framgång i livet, och jag älskar honom för den han är i alla lägen.

Min lille prins, på dagis en gång :)

måndag 6 maj 2013

När Reinfeldt pratar...

Efter gårdagskvällens (5/5) partiledardebatt, har jag kollat runt lite på Facebook och på Nya moderaternas sida. Det verkar pågå en ren dyrkan av Reinfeldt bland Moderater, en snudd på ohälsosam dyrkan. Det gör mig rädd! Ungdomar och unga vuxna som sitter och skriver om hur illa "bidragssverige" var när Sossarna styrde. Vad vet dessa ungdomar egentligen? De läser om och lyssnar på Moderaterna och sväljer allt med hull och hår!

Reinfeldt säger att undersköterskan har fått så mycket mer i plånboken. Då ska jag rada upp vad undersköterskan också fått:

Högre gräns för reseavdrag till och från sitt jobb.
Tyngre arbetsbelastning på sitt jobb, med arbetsskador som följd.
Kollegor som fått sluta, när det skärs ner i den offentliga sektorn.
Otryggare anställning.
Högre egenavgifter vid sjukdom.
Vid arbetslöshet, endast 75 deltidsdagar att kunna jobba på timmar för.
Se sina barn få allt sämre hjälp i skolan.
Se sina barn komma ut i vuxenlivet utan jobb och möjlighet till att flytta hemifrån.
Se sina anhöriga som eventuellt är i behov av LSS (personlig assistent) få detta indraget, eller minimerat.
Se sin utslitna mamma eller pappa bli utförsäkrad från försäkringskassan, för att i stället tvingas söka försörjningsstöd.
Tvingas till att ha 2 eller flera jobb för det inte finns heltider (snudd på) i vården.
Eventuellt bli utbytt mot en Fas3 eller praktikant.


Ja, jag kan rada upp ännu fler saker som drabbat undersköterskan. (Jag använder mig av den yrkesgruppen, eftersom det är undersköterskan Reinfeldt pratar sig så varm för) givetvis drabbas även andra yrkesgrupper av nedmonteringen av välfärden.

Allt kan inte värderas i pengar, även livskvalité har ett värde. Reinfeldt och Moderaterna slår sig för bröstet och tycker de är så enastående. Frågan är bara, vad tycker Svenska folket? Ska man rösta så måste man sätta sig in i vad som är vad. Det räcker inte att gå med i en grupp på Facebook och *gilla* där matas man med ensidig information från respektive parti, och tror tillslut att SÅ här är det! Oavsett om det är Höger eller Vänstergrupper, så måste man skaffa sig en helhetsbild, gör man inte det så är risken stor att det blir "idoldyrkan" av en partiledare, och då stänger man sina sinnen för allt annat.

Jag tror att de tusenlappar en undersköterska fått mer i plånboken är uppätna innan pengarna sitter på kontot. Det är ju så att om man tjänar 20 000 kr brutto så är det inte så mycket pengar jobbskatteavdraget ger...Dessutom, hur många undersköterskor kommer ens upp till 20000kr på en deltid?


Jag, oxå en undersköterska.


tisdag 30 april 2013

Valborg och den förlorade välfärden!

Jaha,


Nu är det Valborg! Amatörernas afton ;) dvs. de som inte fattar att man inte kan ha sex när man är dyngrak :P

Nu är ju jag gammal och mossig men inte såååå mossig så jag inte minns min ungdom! Herrejisses, att vara ung på 70-talet krävde sin kvinna :)) Det var raggarbilar och gator som ännu inte var enkelriktade eller omgjorda till "fina" gågator. Vad hände? Helt plötsligt var det FÖRBJUDET att köra där och här och där... fy, vad tråkigt det blev! Vad hände...raggarkulturen skulle frysas ut, folk skulle GÅ på "fina gatan" men fy, blev det bättre? Näe, tror inte det!

När jag var ung mamma i början av 80-talet närmare bestämt 1981, då kunde jag gå till Försäkringskassan varje vecka och få ut föräldrapenning, jag fick kontanter i handen! Och då VAR det 90% av min inkomst. När folk blev arbetslösa så existerade inte några karensdagar man fick minst 80% av vad man tidigare tjänat! Arbetslösheten var låg och välfärden blomstrade! VAD hände???

Något ting är sjuk i dagens samhälle, riktigt sjukt! Nu klarar sig inte arbetslösa och sjuka på inkomsten de får ut varje månad! Vart tog S O L I D A R I T E T EN vägen???! har människor blivit så iskalla att de inte bry sig om sin nästa???

Ja, om jag hade svar på det så vore jag idolen och stadsminister! Det skämtet till stadsminister vi har nu fattar inte ett skit! Eller vill inte fatta! Han lever i en annan verklighet än oss andra! Jag KAN INTE för mitt liv förstå hur man kan se ner på sjuka och arbetslösa...hur man kan värdera sig själv bättre än andra. ALLA människor har (för mig) lika värde.

Jag kan bara hoppas att folk tar sitt förnuft till fånga i valet 2014 och röstar fram en regering som är villig att kämpa för de som har det sämst! Och på ALLVAR gör vad som krävs! I mitt stilla sinne så undrar jag om det partiet finns? Jag är ohämmad Vänsterpartist så jag hoppas och tror att mitt parti röner framgång och får visa vad de kan! Var inte rädda folket...att rösta på Vänstern är inte att vara Kommunist! Kommunismen är en utopi, en vision som tyvärr aldrig blev något bra! Girigheten tog över och det blev i stället diktatur i dessa länder. MEN kom inte och kalla Vänstern för kommunister!! Då vet ni inte vad ni pratar om! Tanken var god... men det blev bara en tanke! Och vet ni... Marx var först syndikalist... men gillade tanken om kommunism, där alla skulle ha lika värde och ha det lika bra!

Vi vet ju hur det gick....

Kram Kamrater ;)

Mig en äkta 60-talist!

tisdag 26 mars 2013

Nu kommer våren...och början på ett nytt liv.

Är det nån som verkligen tvivlar, så kan jag meddela att jag såg en fluga idag! Bara för att trotsa kylan så bytte jag ut mina förtorkade ljung i amplarna ute på väggen mot påskliljor! Nu finns det ingen återvändo :))

I lördags morse när jag var i Fredrikstad på jobbet, så var det 17.5- halv sju på morgonen. Då kan man hålla sig för skratt, när man ska ut och skrapa rutor på en smällkall bil. Det är mer snö där än här.

Idag nådde solen runt gaveln på huset så jag kunde skönja den lite på min gräsmatta på baksidan. Härligt härligt! Snart blir det altanväder och det börjar bli grilldax :) I år ska jag investera i en bra grill med sidoställ och lock. Kanske blir det en solsäng med... vi får se vad som blir över i "plånkan" när bilen och mina tänder fått sitt.

Den här våren blir nog den sista med barn hemma. Det både känns vemodigt och skönt. Äntligen är jag fri från mammaansvaret 24/7. Jag har ju haft barn hemma i drygt 32 år nu, så det börjar bli dax för lite frihet. Bara en sån sak som att kunna gå naken i huset från duschen och ut i hallen för att ta fram kläder, att kunna ha ohämmat sex med darlingen utan att vara rädd för att en tonåring ska dyka upp, det är befriande :P

Det kommer väl bli så att min äkta hälft flyttar in när sonen flyttar ut. Då slipper vi planera dejter hit och dit! Vi ska bara njuta och gotta oss av att leva ett 50+ liv ;) Vem vet, det kanske blir en flytt till Norge vad det lider med. Jag tänker ju fortsätta jobba där, för jag trivs så bra och lönerna är bra mycket bättre. Jag behöver inte ens jobba heltid för att klara mina utgifter!

Livet är till för att njutas, jobba ska man göra för att överleva, inte leva för att jobba!

Utsikt från balkongen i Moss, där jag bodde i helgen.